30 maj 2010

När spellusten sviker

Rollspelslust är sådant som går i vågor, så inget att bli panikslagen över om man en dag känner "jag orkar inte". Bara häromdagen kände jag ett "nej fy usch jag orkar verkligen inte" men nästa dag var det istället tvärtom! Ibland är det för att man är stressad, ibland för att man känner sig lite nere, eller är trött, eller så är det bara en sådan dag då man bara inte känner för't.

Ibland varar en svacka i en dag, ibland i en vecka, ibland i en månad eller till och med mer. Det som man får tänka på är att det oftast är tillfälligt och går över efter ett tag så inget att gripas av panik över och tänka "jaha, nu slutar jag i SH!" direkt. Om man pausar sig i ett halvår och fortfarande inte känner för att spela så ja, då kanske det är läge att kasta in handduken, men man får låta det ta den tid det tar. Ibland tar det emot att skriva inlägg och man får kämpa för att få ihop 20 ord och det gör nästan ont att skriva ens så många. Ibland kan man få ur sig 500 ord utan att blinka och man skulle kunna fortsätta minst lika länge till.

Rollspelssvackor är med andra ord sånt som alla träffar på förr eller senare. Då är det bara att man tar något steg tillbaka, tänker "jag MÅSTE faktiskt inte svara på det där idag" och gör något annat istället. Lite knöligare när man är med i en lektion, men man måste ju ändå inte svara varje dag. Får man en tillsägelse så är det kanske läge att masa sig dit och svara, men i övrigt är det inte så allvarligt.

Det är ju meningen att man ska ha kul, och livet är oftast inte sådant att man har roligt precis 100% av tiden. Samma sak med SH eller allt annat man kan tänkas hitta på att ha som hobby. Det finns dagar då man bara inte har lust, men man får komma ihåg att det är OKEJ att inte ha lust precis hela tiden! Ibland känns det som att folk har en tendens att tänka "jag FÅR verkligen inte tycka att det är tråkigt att spela" eller "men jag MÅSTE spela, för det är ju kul egentligen, så varför tycker jag inte att det ÄR kul nu?" o.s.v. Sluta med det! Hellre inse att ibland är SH det absolut bästa som någonsin hänt en och ibland suger det fetstort och man undrar varför man någonsin brydde sig. Det är bara att leva med.

För en del kan SH vara en sorts övergångsgrej. Tiden mellan barn och ungdom kan vara läskig, och SH kan delta i övergången mellan barndom och tonårstiden och fungera som en sorts mental nallebjörn. SH är där och håller handen medan man försöker komma på vem man är och var man passar in i världen. På samma sätt man förr eller senare växer i från nallebjörnar och snuttefiltar så kan man även växa i från SH. Man behöver inte längre ha någon som håller en i handen. Det är också okej. Därmed inte sagt att alla har SH som substitut-nallebjörn och att alla som inte slutar i SH är omogna eller liknande. SH uppfyller olika funktioner för olika personer, oavsett ålder. Och det tror jag är en bra grej.
Related Posts with Thumbnails