23 november 2011

SH:s elever à la 2007-04-25

Här är den då till slut - listan över elever på Hogwarts på SH:s tredje födelsedag. :) Heter det födelsedag? Det var dagen som SH öppnade, snarare än själva födelsedagen, men ja ja.


SH:s skolpersonal à la 2007-04-25

På dagen tre år sedan SH öppnade och här är sista backupen från gamla hemsidan ...

Skolpersonal

Rektor: Nathanius Quandron (Shetani)
Biträdande Rektor: Maighréad Ó Raghallaigh (TraXy)

Elevhemsföreståndare Gryffindor: Aurelius Bexhill (TraXy)
Elevhemsföreståndare Hufflepuff: Vincent Flynn (Zamora)
Elevhemsföreståndare Ravenclaw: Peritus Callidus Amend (Taura-Tierno)
Elevhemsföreståndare Slytherin: Melvin Vellarvo (Angfiel)

Nu börjar i alla fall ämnesuppdelningen när det gäller lärarkåren att se lite mer bekant ut ...

SH:s invånare à la 2006-02-06

Nu har SH varit i gång i nästan två år, och fler karaktärer blir det!



Skolpersonal

Rektor: Augustus Pinner (Morian)
Biträdande Rektor: Griselda Goldhawk (TraXy)

Elevhemsföreståndare Gryffindor: Adam McDholl (ylva)
Elevhemsföreståndare Hufflepuff: Lillyan Lockmere (TraXy)
Elevhemsföreståndare Ravenclaw: Peritus Callidus Amend (Taura-Tierno)
Elevhemsföreståndare Slytherin: Melvin Vellarvo (Angfiel)

SH:s invånare à la 2005-04-11

Håller fortfarande på att gå igenom gamla backupskivor och hittade en från när SH var i runda slängar ett år gammal. En del saker har ändrats sedan förra inlägget, exempelvis är det betydligt fler karaktärer, andra saker är sig lika. Fortfarande ingen elev som kommit upp i femman, exempelvis!



Skolpersonal

Rektor: Augustus Pinner (Morian)
Biträdande Rektor: Griselda Goldhawk (TraXy)

Elevhemsföreståndare Gryffindor: Caleb Vestis (Shetani)
Elevhemsföreståndare Hufflepuff: Lillyan Lockmere (TraXy)
Elevhemsföreståndare Ravenclaw: Peritus Callidus Amend (Taura-Tierno)
Elevhemsföreståndare Slytherin: Sivilda Savence (Sofia)

SH:s invånare à la 2004-10-09

Hittade en gammal backup av hemsidan från oktober 2004, när SH blott var knappt ett halvår gammalt. Här är invånarna, som det såg ut på den tiden! :)



Skolpersonal

Rektor: Augustus Pinner (Redic)
Biträdande Rektor: Griselda Goldhawk (TraXy)

Elevhemsföreståndare Gryffindor: Lars Sigmund Kownackie-Wocie (Lars Sigmund)
Elevhemsföreståndare Hufflepuff: Lillyan Lockmere (TraXy)
Elevhemsföreståndare Ravenclaw: Peritus Callidus Amend (Taura-Tierno)
Elevhemsföreståndare Slytherin: Sivilda Savence (Sofia)

8 september 2011

Det svåraste med "Riddikulus" ...

Det svåraste med Riddikulus-trollformeln är att komma på vad ens boggart ska förvandla sig till, tycker jag. Man kanske har en jättebra boggart, men hur ska man komma sig för att kunna skratta åt den? I Azkaban-filmen så förvandlas ju t.ex. en jättespindel så att den halkar omkring på rullskridskor, och visst, det kanske är lustigt. Sanjeev hade just en stor spindel som sin boggart under GET-provet och för att låta bli att kopiera filmen fick han istället detta:

Med ett ljud som såpbubblor som spricker ploppar sju av benen bort. Kvar står en enbent spindel, vars enda kvarvarande ben inte ens är ett spindelben, utan en människas spinkiga, håriga ben. Examinatören ler lite för sig själv, samtidigt som hon beundrar de charmerande vaderna på varelsen. Sanjeev är däremot full av skratt istället, och skrattar som en galning.

Martins problem med tjejbacill-boggarten var också relativt kortlivade:

”Riddikulus,” kraxar han fram och vill verkligen inte bli smittad av detta, eftersom det förvandlar en till en tjej. Han VET ju att det inte är så på riktigt, inte egentligen, men just nu resonerar han inte så bra. ”Riiiidikulusss,” försöker han igen och viftar med trollstaven mot den rosa saken som gör ordentliga plutmunnar mot honom nu. ”Riddikulus!” Äntligen händer något. Tjejbacillens plutmun förvandlar sig till ett vanligt screentryck och den oregelbundna formen blir istället till en helt vanlig, om än rosa, ballong.

Agatha fick ett mardrömsmonster från sin barndom som boggart och fick peppa sig själv mentalt för att lyckas:

Hon sväljer olustigt, innan hon bestämmer sig för att inte vara fånig. Professor Darko skulle tycka att hon var barnslig om han såg henne vara rädd för ett mardrömsmonster som skrämt henne som liten. Inte för att någon skulle tala om det för honom, i och för sig, men för hennes egen skull...
     Agatha drar ett djupt andetag och kraxar fram ett larvigt “Riddikulus”. Hon tvingar sig till att harkla sig och sedan klämmer hon i för kung och fosterland. “RIDDIKULUS!”
     Monstret krymper ner i storlek och förvandlas till ett litet, fjolligt gosedjur. Rosa. Med gröna prickar. Hon kan inte låta bli att skratta rått åt den, och passar på att garva åt mjällhäxan också, nu när hon ändå hade chansen.

Aww, Agatha är så charmig så. ;) Det de har gemensamt att det är rädslor som är för ett visst "föremål", kan man väl säga. Det känns som att det på något sätt är lättare att komma över en sådan rädsla än det är när det är något som frammanar känslor inom en som gör en helt förstörd. Vad gör man då? Man får problem.

Om problemet är att ens boggart är den man är hemligt kär i, som man äntligen vågat säga något till, och som svar står och skrattar en rätt upp i ansiktet?

Cindy sluter ögonen och försöker koncentrera sig på att kunna skratta ut Angel i sin tur, men det gick inte. Hon kunde inte skratta åt henne hur hon än försökte, för det var helt enkelt inte roligt att vara olyckligt förälskad i en person av samma kön i ett annat elevhem som inte ens kändes vid hennes existens – och om hon hade gjort det hade hon förmodligen varit förolämpad över att det var en Slytherinare, för att inte tala om att hon säkert skulle vara äcklad över att det var en tjej. Lösningen blir att föreställa sig hur arg lillasyster Andromeda varit när Cassandra hade fått tag i hennes dagbok och haft högläsning i Slytherins sällskapsrum.

Whatever works, liksom. Hennes kompis Zoe, som såg sin döda katt, fick en kortare beskrivning, men det krävdes minst lika mycket av henne känslomässigt för att lyckas:

Hon var tvungen att rycka upp sig, för hon var tvungen att få godkänt i ämnet och helst mer än så, och det skulle hon säkert aldrig få om hon inte lyckades oskadliggöra en boggart! Zoe föreställer sig hur katten fylls av liv och börjar jaga hej vilt efter en boll, för det hade alltid fått henne att skratta.

Ibland så känns det dock nästan omöjligt att komma över rädslan och boggarten lär då inse att den har ett veritabelt smörgåsbord hos personen som är närmast:

Tårarna bränner bakom ögonlocken på den femtonårige pojken, som måste kämpa för att kunna tala med stadig röst. ”R-r-riddikulus,” stammar Chris fram utan någon större kraft. Det är bara en illusion, försöker han intala sig, men den är så realistisk att det är svårt. Hans far har svikit honom, när han trodde att allting äntligen skulle ordna sig. ”Riddikulus!”
     Boggarten skiftar igen, till en Mathilda som ser på honom med avsmak. Varför skulle hon vilja beblanda sig med en kille vars far är ett äckligt fyllo? Det svider.
     ”Riddikulus!” skriker Chris igen och tar ett beslutsamt steg framåt. Boggart-Mathilda ser plötsligt förvånad ut över hon lyfter från marken samtidigt som hon sväller upp som en ballong. Det är inte direkt något han känner för att skratta åt, men han försöker ändå. Det blir ett bittert skratt, men det får i alla fall boggarten att retirera till skåpet igen.

Det är det man får tänka på också, tycker jag. Att det inte bara är "jag ser något läskigt - jag säger Riddikulus - boggarten försvinner". En boggart visar en det värsta man någonsin kan föreställa sig. Det lämnar INGEN oberörd. (Nä, inte ens Cassandra. :P Inte för att jag just nu kan komma på vad hennes boggart var i trean, men jag får forska i det.) Skriver man ett ett GET-prov och eleven inte är tillräckligt uppskakade så är det en sådan sak som gör att jag underkänner uppgiften, om jag råkat få en att bedöma. Eleverna SKA vara ordentligt uppskakade/rädda/ledsna/panikslagna, för annars kan de ju lika gärna ... ja, låta bli att möta en boggart överhuvudtaget? Det är ju ingen sport annars.

Har du förslag på vad man kan förvandla en rädsla till för att göra den skrattretande? Lämna en kommentar! :)

Vad är en "bra" boggart?

Nu finns det ju inga "bra" eller "dåliga" boggartar, för alla är ju olika. En del är tokigt rädda för spindlar (jag är en av dem), andra har ingenting mot dem alls. En del är jätterädda för knän, men de allra flesta har inga problem med dem, och så vidare.

Det är hyfsat lätt att lista ut vad ens boggart skulle vara i verkligheten. I SH är problemet snarare vad ens karaktärer är rädda för, och det är svårare. Särskilt när det enda man kan komma på är verkligt abstrakta saker. En av mina karaktärer, Mal, visade sig vara jätterädd för att drunkna. Hur förvandlar sig en boggart till "vara rädd för att drunkna"? I hans fall fick det bli att han såg sin egen kropp flyta i luften, alldeles uppsvälld och hemsk, men det kändes inte riktigt RÄTT, på något sätt. Andra karaktärer är MYCKET enklare. Sanjeevs var spindlar, t.ex.

Det verkar populärt inom SH att se döda släktingar, att det är det man är mest rädd för. Nu handlar det om trettonåriga karaktärer och vad har de egentligen för anledning att vara rädda för att deras föräldrar ska dö? Det är inte nödvändigtvis det första man tänker på i den åldern. För vissa, okej, det kanske det är, bara i allmänhet. För andra, som kanske redan har förlorat någon tidigare, så är det också naturligt, eftersom de är medvetna om det på ett annat sätt, men för de allra flesta så borde det inte vara deras boggart.


För Chris var problemet i trean att han och hans pappa skulle tvingas isär av de sociala myndigheterna. Hans pappa var en alkoholist och han hade redan förlorat sina syskon och sin mamma i en olycka några år tidigare (därav att pappan blivit alkoholist). Trots att tillvaron för Chris knappast var en dans på rosor så var han ändå mycket fäst vid sin pappa och var verkligen rädd för att förlora honom också. Boggarten har jag för mig var en myndighetsperson med ett papper som sade att de skulle omhänderta Chris. I femman, när han skulle göra GET-provet, så stötte han på boggarten igen, men under de två år som gått sedan förra gången så hade en del hänt i hans liv. Pappan hade äntligen tagit sig samman och blivit nykter. Hur såg boggarten ut nu?

Skåpdörrarna slås upp och ut träder ... åh nej.
     Robert Malford, med kläder som ser värre ut än någonsin. Ögonen är rödgråtna, flaskan håller han i handen som om han vore ett barn och den en teddybjörn, och han ser så oerhört ledsen ut. Ledsen för att han har fallit tillbaka i träsket som han kämpat sig upp i från och ledsen för att han har sjunkit djupare ned i det än någonsin. Ledsen för att han har svikit sin son. Igen.

Som sagt - för honom var socialtjänsten och sedan hans pappas återfall mycket verkliga rädslor. För en annan karaktär skulle detta inte fungera. Samtidigt så behöver det inte vara riktigt så dramatiskt, för de flesta har inte fullt så ledsamma liv. Huvudsaken är att rädslan passar ihop med karaktären, men har en trettonåring verkliga skäl till att deras största rädsla är att deras husdjur ska dö? Men å andra sidan ...

När kistlocket öppnas så försöker Zoe stålsätta sig inför det som komma skall, men det känns ändå som att hon blir slagen i magen när hon ser sin älskade katt ligga livlös framför sig. Klumpen i halsen ger inte med sig, och hon tvingar sig själv att försöka blinka bort tårarna, men det är svårt. Hon visste så väl att Daisy skulle komma att dö en dag, men hon ville inte det. Det hade varit tillräckligt svårt att mista familjens kanin några år tidigare, och kaninen hade ändå inte spunnit som en tvåtaktsmotor och somnat i hennes knä, eller delat huvudkudde med henne på natten.


Det finns hur många fobier som helst som folk har, och även andra saker man kan komma på. Kanske inte just "rädslan själv" och att man ser dementorer, för om man aldrig har upplevt en dementor så förstår man nog knappast hur läskiga de faktiskt är. Plus att det är extremt förutsägbart p.g.a. att det är just Harry Potters egen boggart. :P Vad sägs om detta?

Molnet förvandlar sig till något som övergår beskrivningar. Det är något oregelbundet och konstigt. Det mesta man kan säga om saken är att vad det än är så är det rosa, har rosaglittrigt hår och en stor, stor, rosa pussmun. Martin vet precis vad det är och känner verkligen hur halsen snörper ihop sig. Det han fruktade är verkligt och har kommit till liv i en rent av enorm förstoring! En tjejbacill!

Japp, trots att han vet med sig att det inte finns något sådant som en tjejbacill så var det precis det den lille besserwissern fick. För "tunghäfta när läraren ger en ordet" är lite svårt att illustrera fysiskt; likaså "att få en mental blackout och inte kunna svaret på en fråga". Agathas påminde lite om detta, men ändå inte. Hon var minsann inte rädd för någonting alls kom jag fram till i trean och fick fundera bra länge på vad hon skulle ha ...

Dörrarna slås upp, och ut kommer det Agatha Acton-Aldwych är mest rädd för. Innan hon haft lektionen om boggartar trodde hon inte att hon skulle få den att lyckas förvandla sig till något, eftersom det var ytterst få saker hon var rädd för. Hon hade glömt bort de mardrömmar hon haft som barn, och det monster som dolde sig där. För övrigt samma monster som kravlade fram över golvet nu, i all sin enorma hemskhet.


Det var en mer detaljerad beskrivning i FMS-lektionen snarare än i hennes GET-prov, men jag har inte den lektionsloggen tillgänglig. Kanske värt att nämna att jag inte hade kommit på en viss B&B-intrig då, för hade jag gjort det så hade hennes boggart förmodligen liknat en fängslad Alfonso. ;) Men ja. Eller så är det helt enkelt att hon inte är särskilt rädd för att bli påkommen, eftersom hon bara skulle låtsas vara totalt oskyldig för att rädda sitt eget skinn.

Cindy är, likt Chris, en karaktär vars boggart ändrat sig under åren:

När kistan som boggarten förvarades i öppnas står Cindy närmast, och ur kistan ser hon inte en arg förälder hållandes ett undermåligt betygsdokument, utan istället är det en hånskrattande gryffindorelev hållandes ett brev. Angel Field. Cindy sväljer och försöker hålla tillbaka känslan i magen som gör att hon vill kräkas. Angel hade läst hennes nogrannt formulerade kärleksförklaring och skrattade ut henne. Det sved något oerhört och kändes oerhört förödmjukande.

Så kan det gå när man är hemligt i någon som man enligt andra inte "borde" vara. Cindy är en Slytherinare av en välaktad familj som är väldigt noga med status, och vem går hon och förälskar sig i? En gryffindorare, som dessutom inte bara är mugglarfödd utan även en FLICKA. Vad skulle hennes familj säga om de kände till allt detta?


Hur hittar man på en boggart, då? Till att börja med, Wikipedia har en lista över olika fobier som är en bra sak att utgå ifrån som inspiration. Finns på svenska och engelska. (Den engelska listan är betydligt längre.) Där finns massor med saker man kan vara rädd för. Sedan kan man alltid tänka på läskiga filmer eller saker man själv tycker är läskiga. Clowner är ganska hemska tycker många, t.ex. Kanske har man sett Stephen Kings Det. Kanske är man rädd för sprutor eller blod. Kanske är det andra saker som får en att rycka till - tror en av mina nuvarande tvåor ska vara jätterädd för sådana där "levande statyer", alltså folk som står jättestilla och som man tror är en staty - tills de rör på sig!

Vad är dina exempel på boggartar som karaktärer kan ha eller som du har haft? Lämna en kommentar och berätta, vetja! :)

11 augusti 2011

Min tur att skriva några rader

Hej!

Jag har precis börjat rollspela på SH igen efter mer än ett (eller flera?) års frånvaro. En gång i tiden var jag riktigt aktiv, spelade bland annat en underbar professor vid namn Ocallion Oak som jag gärna ser kommer tillbaka till Hogwarts någon gång igen. Jag minns dock inte om jag bestämde mig för att han skulle dö, och då blir det svårt förstås. Men nu har jag börjat så smått med en liten Ravenclaw-elev. Av någon anledning tenderar mina karaktärer att ALLTID hamna i det elevhemmet ;) men när Isabellah, som hon heter, har kommit upp några årskurser är jag riktigt sugen på att spela en elev från Slytherin. Jag har redan grunden för personlighet och utseende klara för mig, sen ska det bara finslipas.

För mig som varit borta så länge har det varit mycket att läsa sig in på, det är rätt så mastiga forum som finns, men man får sålla helt enkelt vad som är viktigt. Än är jag inte riktigt klar, jag har sällan tid att sätta mig ner ordentligt, eftersom jag har två småbarn och jobbar. Igår höll jag på att fastna framför datorn, innan jag skulle hämta barnen. Hade jobbat natt och hade en timma på mig innan jag var tvungen att gå, men det visade sig livsfarligt! Vips var klockan kvart över två. Att det blev så var dock en rolig känsla, för det bekräftade för mig själv att jag faktiskt tycker det är ROLIGT att vara tillbaka, och det hyser hopp för framtiden. Det jag gillar med SH mest är att det är så gemytlig och trevlig stämning, både i forumen och på mIRC, man känner sig alltid välkommen. Detta trots att man, som jag, kommit och gått under flera års tid. Vad jag som förälder också gillar är att det finns tydliga regler och information även för föräldrar. Inte för att min äldsta (som är 4 år) kommer börja spela SH än på ett antal år, men jag tror säkert att han så småningom också kan tycka att det kan vara skoj, och jag kommer uppmuntra honom. Det är väldigt utvecklande för skriftspråket och fantasin, om inte annat. Sådant som är bra att ha i skolan.

Ja, det blev kanske inget sådär jätteintressant inlägg, men det är lite tankar från en Nygammal spelare iallafall.

Kram på er!

13 juli 2011

Tea blaffar ut sig efter filmen



Så här såg Tea ut efter filmen, försöker få kontroll över mina väldigt förvirrade känslor och tankar.

Det känns ändå så bra att ha sett den och jag är så nöjd, den var så fruktansvärt bra. Jag hoppas att alla hade trevligt när de såg den, oavsett stad och utklädnad ;) Vad tyckte ni allihopa? Vad ska ni göra nu?

2 maj 2011

SHiRL - time to face up!

Det är röd dag, "bank holiday", här i Harry Potters land och här sitter jag och tänkte försöka knåpa ihop ett blogginlägg till alla mina kära SH-vänner. Det undgår mig inte att jo, idag var ju den dag som Harry besegrade Voldemort, för 13 år sedan, och är det därför de har röd dag här i Storbritannien?! Hm, jag måste kolla upp när denna "bank holiday" först uppstod... Det skulle inte förvåna mig om det var för 13 år sedan.

Hur som. Det var inte det jag skulle skriva om. Sommaren är på ingång, och så som jag förstått det (än så länge bara newbie på SH som jag är) så innebär det, nästan ganska säkert, SH-irl och liknande kul grejer! Jag vet inte vilka det är som planerar det i år, när och var det kommer bli - my sources tell me differently! - men förhoppningsvis blir det ett av i alla fall. Frågan är nu då - kommer jag kunna/vilja gå?

I mina stunder av tvivel (fin översättning på engelskt ordspråk där) så frågar jag mig själv om anledningen till att jag vågar vara så öppen och ärlig och rakt på sak, och vågar göra bort mig och driva med mig själv och vara allmänt fjantig, på IRC är för att jag sitter i tryggt förvar bakom en datorskärm, och dessutom några tusen mil plus ett stort hav och några länder bort från de flesta andra SH:are. Jag menar... om det faktum att Kya, Moony, HJ och åh, ja, vilka var det mer? Om det faktum att några SH:are ringer upp mig på skype för gruppsamtal får mig att tappa andan och panikslaget trycka på "Svara inte"-knappen... hur ska jag våga träffa dessa människor IRL!?

Jag vet att jag tjatat om det på IRC innan, men det här med ansikten --> röster --> sätt att skriva på IRC --> spela, det är en stor grej för mig. Jag brukar inte måla upp inre bilder av hur människor ser ut innan jag träffat dem, och det har jag inte gjort med de flesta SH:are heller, men sen när jag väl sett bilder på er så har det likväl känts fel. Alla är så fruktansvärt söta och snygga och underbara, men de flesta ansikten går för mig ändå inte ihop med personen bakom orden. Gör det mig till en dålig människokännare? :P

Jag satt och stalkade efter bilder från tidigare SHirl på facebook tidigare. Det var det som inspirerade mig att skriva det här inlägget. Och... jag vill väldigt gärna träffa er! Det hade varit så himla kul, även om jag antagligen gömt mig bakom min kamera de första timmarna. Och samtidigt så kan jag nästan inte låta bli att dra en lättnads suck när jag inser att när SHirl 2011 än blir av, så kommer jag troligtvis vara kvar i London då. Usch, jag känner mig så hemsk! Fast framför allt känner jag mig väldigt feg ><" :P.

Skulle irl -11 inträffa i augusti skulle jag kunna kika förbi. Men jag skulle behöva rejält med övertalning. Eller jag vet inte, kanske jag inte kommer behöva någon övertalning alls. My curiosity sometimes gets the better of me, a little too often and too easy. Och jag är väldigt nyfiken på alla SH:are, och få veta mer om er och vilka ni är. Hm.. Detta tåls att tänka på.

*gos*

14 februari 2011

Hjärtan

Hej allihop

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Det betyder att alla som har ett hjärta ska fira det idag. När vi firar någons födelsedag brukar den få en tårta. Ska man äta tårta för att fira sitt hjärta? Men tårtor är inte bra för hjärtat, har jag hört. Ska man äta något nyttigt istället då? Fast vi äter inte nyttiga saker. Istället äter vi UPP hjärtanen! Geléhjärtan, vaniljhjärtan, överblivna pepparkakshjärtan... Trots att det är hjärtanen vi ska fira. Alla Hjärtans Dag måste vara rena julafton för zombier. Hjärtan överallt! Mums mums. Fast hjärnor är godare.

Idag är det den fjortonde februari. Det är födelsedag för Elizabeth James och Emilie Buffet, tvillingkusiner, treor, Gryffindor och Hufflepuff. Det ska vi fira! Hur vet jag inte riktigt än... Men de små raringarna har i alla fall skickat grattismeddelanden till varandra (lånade systerklisters och Teas mobiler...)

Idag är det vinter. Jättemycket vinter faktiskt. Det snöade stora, fina flingor och var kallt ute senast jag var där. Nu är det mörkt. MEN vi går mot ljusare tider! Det syns att isen börjar smälta och det är ljusare om mornarna. Det är trevligt. Fast jag gillar att det är det här gränslandet mellan vinter och vår (kinda). Måste ut med kameran i högsta hugg snart innan allt smälter bort! Det fina med naturen är att vilken årstid man än går ut kan man ta jättevackra foton.

Idag är det måndag. Klockan ringer halv fem, lyckas släpa mig upp kvart över, har lite vanlig morgonpanik över kläder och skolarbete som jag inte gjort, kommer iväg och tar tåget tjugo över sex. Äter frukost (en smörgås och en flaska vatten) på tåget, ställer mig upp flera minuter i förväg för att kunna komma ut bland de första, springer runt hela stationen för att hinna med bussen som avgår två minuter efter att tåget kommer. Anländer till skolan en timme innan den börjar och sminkar mig i det ack så tomma badrummet...

Idag är det Alla Hjärtans Dag, fortfarande! Så där står jag, minding my own business och försöker hantera en mascaraborste, när en kille kommer in, glatt hummande för sig själv. Han avbryter sig snabbt när han inser att han inte är ensam, och fixar med sin hårgelé innan han tyst smiter ut igen. Såå söt. Så fortsätter dagen, jag och my-partner-in-crime, grundare för Snigelklubben, sätter ut röda hjärtlappar på random skåp. ("Jättekramar från Hagrid! /HP-sektionen", "Tusen kyssar från dementorerna på Azkaban! /HP-sektionen") Vi gick på den längsta geografilektionen jag någonsin haft, sedan fortsatte alla hjärtans dag-gruppen med att ställa fram bord där man kunde skriva anonyma kärleksbrev, klippa till kort, ta gratis godis och kondomer. Vi fixade en massa annat också, bland annat speeddating! Det var fruktansvärt roligt när vi väl fick folk att komma dit. Inte överdrivet seriöst men kul, och jag pratade med en massa folk som jag inte ens sett innan! Jag avslutade dagen med att gå och fika med mig själv i väntan på tåget hem, och passade på att köpa lite gulligt godis till min familj. Så ja, jag föll för affärernas tryck i år IGEN... But it's for a good cause.

Idag är det ännu dag i fortsättningen på våra liv, och resten av den ska jag plugga, sitta på irc, fira Ellie, svara i en massa spel och mysa rent allmänt i min blommiga filt. Ha det bra. Ni får ett hjärta: ♥

Vaniljtea loves you /Snigelklubben

18 januari 2011

Riktig nörd för min stora kärlek.

från ett kapitel i en svenskauppgift kallad "Boken om mig". Jag har dock ändrat min text lite, för att få den att passa bättre.

Någon gång under hösten när jag var nio år gammal hade jag ingen bok att läsa. Jag minns att jag gick till min systers rum, och frågade henne om boktips. Hon funderade någon sekund och föreslog sedan "Harry Potter och de vises sten". Jag var tveksam och hon ropade på syster nummer två för att hon skulle hjälpa till att övertala mig.
"Är den verkligen så bra?", frågade jag skeptiskt.
"Ja, ge den en chans!", sa de båda och påminnde mig även om LasseMajas detektivbyrå som jag varit otroligt tveksam till, och de hade visat sig vara riktiga favoriter senare. Så jag tog boken.
Jag började läsa under den eftermiddagen och blev snabbt alldeles uppslukad av Harrys värld och hans liv. Hur glad är jag inte för att mina systrar övertalade mig att läsa den första boken om Harry? Jag har läst böckerna om och om igen, är inne på den tionde omgången. Förutom sjuan som jag läst åtta gånger. En gång läste jag böckerna och skrev ner varenda trollformel jag stötte på. Tyvärr är de papprerna borta nu. När jag var yngre kunde jag citera ur böckerna, något jag lagt av mig längre, så mycket annat ska ju in i huvudet nu.
Jag och några kompisar sydde Gryffindorslipsar, gjorde trollstavar och när vi jobbade med lera gjorde vi galleoner, siklar, knutingar, kittelkakor, pygmépuffar och allt möjligt annat.

På fritids lekte vi nästan jämt Harry Potter. Ibland hittade vi på egna karaktärer som gick på skolan. Jag var alltid Harry, Ginny eller min alldeles egna Lucy Balliett som även dök upp i andra lekar. Så min kärlek till böckerna har alltid hållts igång.

Jag kan bara tacka mina systrar som visade mig Harry Potters värld och hur den trollbinder mig. Jag förundras hur genomtänkt hela historien är, och varje gång jag läser böckerna upptäcker jag någon liten detalj jag inte tänkt på innan. Det enda negativa med dem är att jag sällan hittar en bok som är lika bra.

I ett och ett halvt år har jag också varit aktiv här. Min första karaktär placerades i Gryffindor och hennes "liv" är väldigt viktigt för mig. Det var naturligtvis Lucy, igen, min vän sedan nio års ålder. Så tack ni som håller igång SH, helt fantastisk är den här sidan.
Harry är min hjälte och stora kärlek, och SH hjälper mig att hålla kitteln kokande.
Tack.

Related Posts with Thumbnails