8 september 2011

Det svåraste med "Riddikulus" ...

Det svåraste med Riddikulus-trollformeln är att komma på vad ens boggart ska förvandla sig till, tycker jag. Man kanske har en jättebra boggart, men hur ska man komma sig för att kunna skratta åt den? I Azkaban-filmen så förvandlas ju t.ex. en jättespindel så att den halkar omkring på rullskridskor, och visst, det kanske är lustigt. Sanjeev hade just en stor spindel som sin boggart under GET-provet och för att låta bli att kopiera filmen fick han istället detta:

Med ett ljud som såpbubblor som spricker ploppar sju av benen bort. Kvar står en enbent spindel, vars enda kvarvarande ben inte ens är ett spindelben, utan en människas spinkiga, håriga ben. Examinatören ler lite för sig själv, samtidigt som hon beundrar de charmerande vaderna på varelsen. Sanjeev är däremot full av skratt istället, och skrattar som en galning.

Martins problem med tjejbacill-boggarten var också relativt kortlivade:

”Riddikulus,” kraxar han fram och vill verkligen inte bli smittad av detta, eftersom det förvandlar en till en tjej. Han VET ju att det inte är så på riktigt, inte egentligen, men just nu resonerar han inte så bra. ”Riiiidikulusss,” försöker han igen och viftar med trollstaven mot den rosa saken som gör ordentliga plutmunnar mot honom nu. ”Riddikulus!” Äntligen händer något. Tjejbacillens plutmun förvandlar sig till ett vanligt screentryck och den oregelbundna formen blir istället till en helt vanlig, om än rosa, ballong.

Agatha fick ett mardrömsmonster från sin barndom som boggart och fick peppa sig själv mentalt för att lyckas:

Hon sväljer olustigt, innan hon bestämmer sig för att inte vara fånig. Professor Darko skulle tycka att hon var barnslig om han såg henne vara rädd för ett mardrömsmonster som skrämt henne som liten. Inte för att någon skulle tala om det för honom, i och för sig, men för hennes egen skull...
     Agatha drar ett djupt andetag och kraxar fram ett larvigt “Riddikulus”. Hon tvingar sig till att harkla sig och sedan klämmer hon i för kung och fosterland. “RIDDIKULUS!”
     Monstret krymper ner i storlek och förvandlas till ett litet, fjolligt gosedjur. Rosa. Med gröna prickar. Hon kan inte låta bli att skratta rått åt den, och passar på att garva åt mjällhäxan också, nu när hon ändå hade chansen.

Aww, Agatha är så charmig så. ;) Det de har gemensamt att det är rädslor som är för ett visst "föremål", kan man väl säga. Det känns som att det på något sätt är lättare att komma över en sådan rädsla än det är när det är något som frammanar känslor inom en som gör en helt förstörd. Vad gör man då? Man får problem.

Om problemet är att ens boggart är den man är hemligt kär i, som man äntligen vågat säga något till, och som svar står och skrattar en rätt upp i ansiktet?

Cindy sluter ögonen och försöker koncentrera sig på att kunna skratta ut Angel i sin tur, men det gick inte. Hon kunde inte skratta åt henne hur hon än försökte, för det var helt enkelt inte roligt att vara olyckligt förälskad i en person av samma kön i ett annat elevhem som inte ens kändes vid hennes existens – och om hon hade gjort det hade hon förmodligen varit förolämpad över att det var en Slytherinare, för att inte tala om att hon säkert skulle vara äcklad över att det var en tjej. Lösningen blir att föreställa sig hur arg lillasyster Andromeda varit när Cassandra hade fått tag i hennes dagbok och haft högläsning i Slytherins sällskapsrum.

Whatever works, liksom. Hennes kompis Zoe, som såg sin döda katt, fick en kortare beskrivning, men det krävdes minst lika mycket av henne känslomässigt för att lyckas:

Hon var tvungen att rycka upp sig, för hon var tvungen att få godkänt i ämnet och helst mer än så, och det skulle hon säkert aldrig få om hon inte lyckades oskadliggöra en boggart! Zoe föreställer sig hur katten fylls av liv och börjar jaga hej vilt efter en boll, för det hade alltid fått henne att skratta.

Ibland så känns det dock nästan omöjligt att komma över rädslan och boggarten lär då inse att den har ett veritabelt smörgåsbord hos personen som är närmast:

Tårarna bränner bakom ögonlocken på den femtonårige pojken, som måste kämpa för att kunna tala med stadig röst. ”R-r-riddikulus,” stammar Chris fram utan någon större kraft. Det är bara en illusion, försöker han intala sig, men den är så realistisk att det är svårt. Hans far har svikit honom, när han trodde att allting äntligen skulle ordna sig. ”Riddikulus!”
     Boggarten skiftar igen, till en Mathilda som ser på honom med avsmak. Varför skulle hon vilja beblanda sig med en kille vars far är ett äckligt fyllo? Det svider.
     ”Riddikulus!” skriker Chris igen och tar ett beslutsamt steg framåt. Boggart-Mathilda ser plötsligt förvånad ut över hon lyfter från marken samtidigt som hon sväller upp som en ballong. Det är inte direkt något han känner för att skratta åt, men han försöker ändå. Det blir ett bittert skratt, men det får i alla fall boggarten att retirera till skåpet igen.

Det är det man får tänka på också, tycker jag. Att det inte bara är "jag ser något läskigt - jag säger Riddikulus - boggarten försvinner". En boggart visar en det värsta man någonsin kan föreställa sig. Det lämnar INGEN oberörd. (Nä, inte ens Cassandra. :P Inte för att jag just nu kan komma på vad hennes boggart var i trean, men jag får forska i det.) Skriver man ett ett GET-prov och eleven inte är tillräckligt uppskakade så är det en sådan sak som gör att jag underkänner uppgiften, om jag råkat få en att bedöma. Eleverna SKA vara ordentligt uppskakade/rädda/ledsna/panikslagna, för annars kan de ju lika gärna ... ja, låta bli att möta en boggart överhuvudtaget? Det är ju ingen sport annars.

Har du förslag på vad man kan förvandla en rädsla till för att göra den skrattretande? Lämna en kommentar! :)

1 kommentar:

Traxy sa...

Nu minns jag varför jag inte kan komma på vad Cassandras boggart var i trean. Jag började ju inte spela henne förrän i fyran. D'oh!

Related Posts with Thumbnails