8 september 2011

Vad är en "bra" boggart?

Nu finns det ju inga "bra" eller "dåliga" boggartar, för alla är ju olika. En del är tokigt rädda för spindlar (jag är en av dem), andra har ingenting mot dem alls. En del är jätterädda för knän, men de allra flesta har inga problem med dem, och så vidare.

Det är hyfsat lätt att lista ut vad ens boggart skulle vara i verkligheten. I SH är problemet snarare vad ens karaktärer är rädda för, och det är svårare. Särskilt när det enda man kan komma på är verkligt abstrakta saker. En av mina karaktärer, Mal, visade sig vara jätterädd för att drunkna. Hur förvandlar sig en boggart till "vara rädd för att drunkna"? I hans fall fick det bli att han såg sin egen kropp flyta i luften, alldeles uppsvälld och hemsk, men det kändes inte riktigt RÄTT, på något sätt. Andra karaktärer är MYCKET enklare. Sanjeevs var spindlar, t.ex.

Det verkar populärt inom SH att se döda släktingar, att det är det man är mest rädd för. Nu handlar det om trettonåriga karaktärer och vad har de egentligen för anledning att vara rädda för att deras föräldrar ska dö? Det är inte nödvändigtvis det första man tänker på i den åldern. För vissa, okej, det kanske det är, bara i allmänhet. För andra, som kanske redan har förlorat någon tidigare, så är det också naturligt, eftersom de är medvetna om det på ett annat sätt, men för de allra flesta så borde det inte vara deras boggart.


För Chris var problemet i trean att han och hans pappa skulle tvingas isär av de sociala myndigheterna. Hans pappa var en alkoholist och han hade redan förlorat sina syskon och sin mamma i en olycka några år tidigare (därav att pappan blivit alkoholist). Trots att tillvaron för Chris knappast var en dans på rosor så var han ändå mycket fäst vid sin pappa och var verkligen rädd för att förlora honom också. Boggarten har jag för mig var en myndighetsperson med ett papper som sade att de skulle omhänderta Chris. I femman, när han skulle göra GET-provet, så stötte han på boggarten igen, men under de två år som gått sedan förra gången så hade en del hänt i hans liv. Pappan hade äntligen tagit sig samman och blivit nykter. Hur såg boggarten ut nu?

Skåpdörrarna slås upp och ut träder ... åh nej.
     Robert Malford, med kläder som ser värre ut än någonsin. Ögonen är rödgråtna, flaskan håller han i handen som om han vore ett barn och den en teddybjörn, och han ser så oerhört ledsen ut. Ledsen för att han har fallit tillbaka i träsket som han kämpat sig upp i från och ledsen för att han har sjunkit djupare ned i det än någonsin. Ledsen för att han har svikit sin son. Igen.

Som sagt - för honom var socialtjänsten och sedan hans pappas återfall mycket verkliga rädslor. För en annan karaktär skulle detta inte fungera. Samtidigt så behöver det inte vara riktigt så dramatiskt, för de flesta har inte fullt så ledsamma liv. Huvudsaken är att rädslan passar ihop med karaktären, men har en trettonåring verkliga skäl till att deras största rädsla är att deras husdjur ska dö? Men å andra sidan ...

När kistlocket öppnas så försöker Zoe stålsätta sig inför det som komma skall, men det känns ändå som att hon blir slagen i magen när hon ser sin älskade katt ligga livlös framför sig. Klumpen i halsen ger inte med sig, och hon tvingar sig själv att försöka blinka bort tårarna, men det är svårt. Hon visste så väl att Daisy skulle komma att dö en dag, men hon ville inte det. Det hade varit tillräckligt svårt att mista familjens kanin några år tidigare, och kaninen hade ändå inte spunnit som en tvåtaktsmotor och somnat i hennes knä, eller delat huvudkudde med henne på natten.


Det finns hur många fobier som helst som folk har, och även andra saker man kan komma på. Kanske inte just "rädslan själv" och att man ser dementorer, för om man aldrig har upplevt en dementor så förstår man nog knappast hur läskiga de faktiskt är. Plus att det är extremt förutsägbart p.g.a. att det är just Harry Potters egen boggart. :P Vad sägs om detta?

Molnet förvandlar sig till något som övergår beskrivningar. Det är något oregelbundet och konstigt. Det mesta man kan säga om saken är att vad det än är så är det rosa, har rosaglittrigt hår och en stor, stor, rosa pussmun. Martin vet precis vad det är och känner verkligen hur halsen snörper ihop sig. Det han fruktade är verkligt och har kommit till liv i en rent av enorm förstoring! En tjejbacill!

Japp, trots att han vet med sig att det inte finns något sådant som en tjejbacill så var det precis det den lille besserwissern fick. För "tunghäfta när läraren ger en ordet" är lite svårt att illustrera fysiskt; likaså "att få en mental blackout och inte kunna svaret på en fråga". Agathas påminde lite om detta, men ändå inte. Hon var minsann inte rädd för någonting alls kom jag fram till i trean och fick fundera bra länge på vad hon skulle ha ...

Dörrarna slås upp, och ut kommer det Agatha Acton-Aldwych är mest rädd för. Innan hon haft lektionen om boggartar trodde hon inte att hon skulle få den att lyckas förvandla sig till något, eftersom det var ytterst få saker hon var rädd för. Hon hade glömt bort de mardrömmar hon haft som barn, och det monster som dolde sig där. För övrigt samma monster som kravlade fram över golvet nu, i all sin enorma hemskhet.


Det var en mer detaljerad beskrivning i FMS-lektionen snarare än i hennes GET-prov, men jag har inte den lektionsloggen tillgänglig. Kanske värt att nämna att jag inte hade kommit på en viss B&B-intrig då, för hade jag gjort det så hade hennes boggart förmodligen liknat en fängslad Alfonso. ;) Men ja. Eller så är det helt enkelt att hon inte är särskilt rädd för att bli påkommen, eftersom hon bara skulle låtsas vara totalt oskyldig för att rädda sitt eget skinn.

Cindy är, likt Chris, en karaktär vars boggart ändrat sig under åren:

När kistan som boggarten förvarades i öppnas står Cindy närmast, och ur kistan ser hon inte en arg förälder hållandes ett undermåligt betygsdokument, utan istället är det en hånskrattande gryffindorelev hållandes ett brev. Angel Field. Cindy sväljer och försöker hålla tillbaka känslan i magen som gör att hon vill kräkas. Angel hade läst hennes nogrannt formulerade kärleksförklaring och skrattade ut henne. Det sved något oerhört och kändes oerhört förödmjukande.

Så kan det gå när man är hemligt i någon som man enligt andra inte "borde" vara. Cindy är en Slytherinare av en välaktad familj som är väldigt noga med status, och vem går hon och förälskar sig i? En gryffindorare, som dessutom inte bara är mugglarfödd utan även en FLICKA. Vad skulle hennes familj säga om de kände till allt detta?


Hur hittar man på en boggart, då? Till att börja med, Wikipedia har en lista över olika fobier som är en bra sak att utgå ifrån som inspiration. Finns på svenska och engelska. (Den engelska listan är betydligt längre.) Där finns massor med saker man kan vara rädd för. Sedan kan man alltid tänka på läskiga filmer eller saker man själv tycker är läskiga. Clowner är ganska hemska tycker många, t.ex. Kanske har man sett Stephen Kings Det. Kanske är man rädd för sprutor eller blod. Kanske är det andra saker som får en att rycka till - tror en av mina nuvarande tvåor ska vara jätterädd för sådana där "levande statyer", alltså folk som står jättestilla och som man tror är en staty - tills de rör på sig!

Vad är dina exempel på boggartar som karaktärer kan ha eller som du har haft? Lämna en kommentar och berätta, vetja! :)

Inga kommentarer:

Related Posts with Thumbnails