29 januari 2010

En nykomling på SH berättar

ByronBlue, det är jag och i början av december gick jag med på SH. Anledningen till att gick med har jag sedan länge glömt men jag är glad att jag gjorde det. Jag var så ivrig att få börja spela och skapade i relativt snabb takt Sheila Hunt som hamnade i Ravenclaw. I början hatade jag Sheila, hon kändes oplanerad, klyschig och inte minst overklig. Men allt eftersom jag spelade kändes det mer och mer som jag lärde känna henne. Så ett tips till de som är ännu mer nykomlingar än jag är: stressa inte med er första karaktär. Gör den istället genomtänkt och välplanerad.

En sak ni dock ska stressa med är att komma in på IRC-kanalen för Svenska Hogwarts, #hogwarts-off. Min egen entré på kanalen var relativt misslyckad, efter att ha försök förstå mig på den tekniska biten för att komma in på kanalen kände jag ett glädjerus när jag äntligen lyckades. Så mitt första inlägg på hogwarts-off var: OMG är det här hogwarts-off?! Äntligen! Bra första intryck de måste fått av mig, hehe. Men det är faktiskt trevligt på kanalen, alla kanske inte är bästa kompisar men om man gillar att spela är kanalen det bästa stället att hänga på (tycker jag). Jag är nog en av de tjatigare spelarna (känns så ibland iallafall), ber jämt om lektioner och frågar om folk vill spela. Detta beror på två saker, ett: för att det är roligt (att spela, inte fråga), två: för att jag vill få upp Sheila ur ettan så jag kan skapa en till karaktär.

Avslutningsvis vill jag försöka hjälpa de som är ännu nyare på SH än jag är, genom att säga några väl valda ord.

Det är läskigt att spela lektioner och liknande de första gångerna, men det går över.

Man kan känna sig lite utanför i början men efter ett tag lär man känna några i alla fall.

Det är svårt i början av ens SH-tid, det är många regler och annat att hålla reda på. Det är lite obehagligt att fråga självklara frågor, men hur ska man annars lära sig? Men för er som tycker det verkar lite omständligt att skapa en karaktär och verkligen bli aktiva, det är värt det, jag lovar!

14 januari 2010

Gemenskapen visas på SHiRL

SHiRL, eller Svenska Hogwarts IRL, är någonting av ett helt eget slag. Oavsett om det är en stor träff eller bara några få som möts så är mötena helt fantastiska. När man träffas bara några stycken blir det självklart personligare mellan alla deltagare. Min poäng med att skapa det här inlägget är helt enkelt föregående inlägg som tog upp myten om SH:s "ickeexisterande" gemenskap, vilket jag själv inte alls håller med om. På SHiRL är detta extra tydligt. Till vänster ser ni en bild på Leffe och mig, det är första gången vi träffas IRL, men man kan nog säga att det ser ut som om vi har känt varandra betydligt längre.

När jag skulle träffa Leffe och SweetSinner för första gången så var jag jättenervös. Jag hade pratat med dem OFF, spelat med dem även om det inte var överdrivet mycket. Dessutom var ju båda två betydligt äldre än mig. Lilla jag gick i ettan på gymnasiet, Leffe var universitetsstuderande och Sweet jobbade. Sedan så träffade jag Leffe och tillsammans tog vi pendeln till Norrköping där vi mötte upp med Sweet. Jag drack te, trots min brist på intresse för te, och upptäckte en god tesmak - Rabarber och Grädde. Vi pratade om allt möjligt och den där nervositeten jag hade haft innan försvann långsamt. Sweet tog med oss till en teater där vi provade olika kostymer, varav de roliga kläderna på bilden där Leffe är någon random durmstrangperson och jag är hans inte-fru. Efter att dagen hade gått kändes det som om jag hade känt dem för evigt.

På SHiRL 2006 i Norrköping var det en liknande känsla. Människor som man knappt hade pratat med OFF, eller kanske inte ens hade spelat med, blev underbara att umgås med. Spelandet och lekandet gjorde att det gemensamma intresset fördes närmare och det kändes som att vi alla var en stor familj. En familj som spelade en ganska brutal maffia där man spelade quidditch med de dödas huvuden eller som lekte våldsam djungeltelegraf som inte kunde gå mycket fortare. Det gemensamma intresset, Svenska Hogwart, var allt som behövdes för att känna att man var del av en stor härlig familj.

Nu är SH visserligen större än på den tiden och alla kanske inte ha pratat med alla innan man träffas. Det kan mycket väl vara så att det är svårt att se gemenskapen bland alla udda samtalsämnen och kanaler på IRC. Man håller inte alltid med alla, man vågar kanske inte prata med vissa av någon anledning, man kan känna att man är bortglömd och förvirrad. Det händer alla, och det kan vara svårt om man inte tar tag i det själv att känna sig i gemenskapen även virtuellt. Det tog mig faktiskt år innan jag fattade hur jag skulle göra för att känna mig mer som en del av SH även utanför SHiRL. Det viktigaste tror jag är att vara aktiv på IRC, det är där alla kontakter skapas.

Oavsett så träffade jag Funa i somras (eller höstas eller när det var, jag har inte så bra koll på tiden). Jag tror nog vi knappt hade utbytt ett ord med varandra innan dess, förutom lektionsspel med fler karaktärer inblandade och lite prat i IRC där fler spelare deltog i diskussionerna. Efter att vi hade träffats hade vi en väldigt trevlig spelintrig planerad, lite smått evil kan man säga (för er som har tillgång till B&B så kan ni säkert läsa den när vi har lyckats spela den). Och igen, det kändes som att jag hade känt henne betydligt längre än några timmar, eller veckor för den delen.

Det är lite det som jag tycker är grejen med Svenska Hogwarts gemenskap. Även om man inte har pratat med alla på IRC eller spelat mot alla så märker man ändå, när man träffas IRL, att det finns någonting där som är speciellt. Det spelar ingen roll om du och jag aldrig, eller nästan aldrig, har talats vid tidigare, om vi träffas IRL och du vill ha en lektion i trollformellära så ger jag dig det. Är vi dessutom kreativa i vårt spelande så kommer vi att ha kul. Vi kommer att känna att vi har någonting gemensamt. Det är det som är Svenska Hogwarts.

13 januari 2010

Den stora bluffen

Det finns något vi fått höra sedan den dag vi först gick med i SH, något som upprepas gång på gång, något som vi matar oss själva med. Att det finns en sådan stark och fantastisk gemenskap här, att vi alla är som familj eller bästa vänner. Alla nykomlingar tas givetvis upp i gemenskapen direkt, och om någon skulle få för sig att försvinna från SH (hur i all världen någon nu kan få för sig något sådant!) är det hur enkelt som helst att komma tillbaka igen och de allra flesta som gör det kommer faktiskt tillbaka till oss.

Detta är ren och skär bluff. Naturligtvis är alla medlemmar på SH fantastiska, men det är få av dem jag ärligt kan säga att jag känner. Man har några få man ”umgås” mycket med, dem man spelar och diskuterar karaktärer med, dem man pratar om allt mellan himmel och jord med, dem man kan anförtro sina irl-problem till och som man faktiskt kommer riktigt nära. Vilket givetvis inte alltid är underbart, vänskap är inte något som är ett helt oföränderligt och problemfritt tillstånd, utan min erfarenhet är att det stundvis kan vara riktigt jobbigt. Fast det kan förstås vara annorlunda för andra.

Om man är ny blir man inte automagiskt ”en i gänget”, de flesta har redan sina vänner och trivs bra med det och har ingen anledning att försöka skaffa nya vänner, det kan till och med kännas illojalt mot dem man redan känner att försöka lära känna andra, liksom det är ju som att säga att ens nuvarande vänner inte räcker till. När någon postat i Förstaårselever häråt tänker man inte ”det där är en potentiell bästa vän!”, utan man tror nog inte ens att personen kommer skapa en karaktär.

Och om man har varit borta ett tag så är det kanske inte helt osannolikt att man någon gång kommer att tänka på SH och får för sig att titta in och kanske lockas att återvända. Det är många som gör det, men hur många stannar kvar och blir lika aktiva som de varit förut? Inte särskilt många. Det måste vara väldigt svårt när de man känner slutat vara aktiva, när mycket förändrats, när det inte längre är exakt det gamla SH man har tusen minnen ifrån.

Nu låter det här förmodligen fruktansvärt negativt, men det var inte min avsikt. Det känns som att det finns en del som tror att det finns någon allomfattande gemenskap alla utom de är med i, och känner sig utanför och malplacerade. Det är därför jag vill säga att det inte existerar. Det är inte bara just du som inte är med i den, den finns helt enkelt inte. Det är bara någon sorts dröm vi söker uppehålla, eftersom det är en väldigt trevlig dröm. Men den är faktiskt alldeles för bra för att vara sann. (Eller finns verkligen den där gemenskapen? Är alla utom jag med i den och sitter och skrattar åt mig nu? Nå, gör då det. Jag bryr mig inte. Låtsas jag åtminstone.) Samtidigt finns det tusen chanser att lära känna andra, om man bara vill och vågar försöka.

Vänta inte på att någon annan ska ta första steget för då får du säkert vänta länge, utan börja prata med någon du aldrig pratat med förut. Låt dig inte nedslås om det inte känns som att det går särskilt bra, det är mer troligt att personen bara är lite upptagen för tillfället än att den avskyr dig och absolut inte vill prata med dig. Försök istället igen, någon annan gång eller med någon annan person. Det är svårt, ja, och människor är läskiga, ja. Men det brukar faktiskt gå ganska bra, om man verkligen vill. Nu kanske det verkar som att jag tycker att alla som känner sig utanför bara har sig själva att skylla för att de inte gjort något åt saken. Så menar jag verkligen inte, jag vill bara vara lite hoppingivande. Tro inte att du är ensam om att känna dig utanför, så känner nog de flesta då och då.

Tro på dig själv, tro på att du absolut är en person andra skulle älska om de fick chansen, och tro på att du har alla möjligheter i världen att få saker att bli som du vill.
Related Posts with Thumbnails