14 januari 2010

Gemenskapen visas på SHiRL

SHiRL, eller Svenska Hogwarts IRL, är någonting av ett helt eget slag. Oavsett om det är en stor träff eller bara några få som möts så är mötena helt fantastiska. När man träffas bara några stycken blir det självklart personligare mellan alla deltagare. Min poäng med att skapa det här inlägget är helt enkelt föregående inlägg som tog upp myten om SH:s "ickeexisterande" gemenskap, vilket jag själv inte alls håller med om. På SHiRL är detta extra tydligt. Till vänster ser ni en bild på Leffe och mig, det är första gången vi träffas IRL, men man kan nog säga att det ser ut som om vi har känt varandra betydligt längre.

När jag skulle träffa Leffe och SweetSinner för första gången så var jag jättenervös. Jag hade pratat med dem OFF, spelat med dem även om det inte var överdrivet mycket. Dessutom var ju båda två betydligt äldre än mig. Lilla jag gick i ettan på gymnasiet, Leffe var universitetsstuderande och Sweet jobbade. Sedan så träffade jag Leffe och tillsammans tog vi pendeln till Norrköping där vi mötte upp med Sweet. Jag drack te, trots min brist på intresse för te, och upptäckte en god tesmak - Rabarber och Grädde. Vi pratade om allt möjligt och den där nervositeten jag hade haft innan försvann långsamt. Sweet tog med oss till en teater där vi provade olika kostymer, varav de roliga kläderna på bilden där Leffe är någon random durmstrangperson och jag är hans inte-fru. Efter att dagen hade gått kändes det som om jag hade känt dem för evigt.

På SHiRL 2006 i Norrköping var det en liknande känsla. Människor som man knappt hade pratat med OFF, eller kanske inte ens hade spelat med, blev underbara att umgås med. Spelandet och lekandet gjorde att det gemensamma intresset fördes närmare och det kändes som att vi alla var en stor familj. En familj som spelade en ganska brutal maffia där man spelade quidditch med de dödas huvuden eller som lekte våldsam djungeltelegraf som inte kunde gå mycket fortare. Det gemensamma intresset, Svenska Hogwart, var allt som behövdes för att känna att man var del av en stor härlig familj.

Nu är SH visserligen större än på den tiden och alla kanske inte ha pratat med alla innan man träffas. Det kan mycket väl vara så att det är svårt att se gemenskapen bland alla udda samtalsämnen och kanaler på IRC. Man håller inte alltid med alla, man vågar kanske inte prata med vissa av någon anledning, man kan känna att man är bortglömd och förvirrad. Det händer alla, och det kan vara svårt om man inte tar tag i det själv att känna sig i gemenskapen även virtuellt. Det tog mig faktiskt år innan jag fattade hur jag skulle göra för att känna mig mer som en del av SH även utanför SHiRL. Det viktigaste tror jag är att vara aktiv på IRC, det är där alla kontakter skapas.

Oavsett så träffade jag Funa i somras (eller höstas eller när det var, jag har inte så bra koll på tiden). Jag tror nog vi knappt hade utbytt ett ord med varandra innan dess, förutom lektionsspel med fler karaktärer inblandade och lite prat i IRC där fler spelare deltog i diskussionerna. Efter att vi hade träffats hade vi en väldigt trevlig spelintrig planerad, lite smått evil kan man säga (för er som har tillgång till B&B så kan ni säkert läsa den när vi har lyckats spela den). Och igen, det kändes som att jag hade känt henne betydligt längre än några timmar, eller veckor för den delen.

Det är lite det som jag tycker är grejen med Svenska Hogwarts gemenskap. Även om man inte har pratat med alla på IRC eller spelat mot alla så märker man ändå, när man träffas IRL, att det finns någonting där som är speciellt. Det spelar ingen roll om du och jag aldrig, eller nästan aldrig, har talats vid tidigare, om vi träffas IRL och du vill ha en lektion i trollformellära så ger jag dig det. Är vi dessutom kreativa i vårt spelande så kommer vi att ha kul. Vi kommer att känna att vi har någonting gemensamt. Det är det som är Svenska Hogwarts.

Inga kommentarer:

Related Posts with Thumbnails