8 september 2011

Det svåraste med "Riddikulus" ...

Det svåraste med Riddikulus-trollformeln är att komma på vad ens boggart ska förvandla sig till, tycker jag. Man kanske har en jättebra boggart, men hur ska man komma sig för att kunna skratta åt den? I Azkaban-filmen så förvandlas ju t.ex. en jättespindel så att den halkar omkring på rullskridskor, och visst, det kanske är lustigt. Sanjeev hade just en stor spindel som sin boggart under GET-provet och för att låta bli att kopiera filmen fick han istället detta:

Med ett ljud som såpbubblor som spricker ploppar sju av benen bort. Kvar står en enbent spindel, vars enda kvarvarande ben inte ens är ett spindelben, utan en människas spinkiga, håriga ben. Examinatören ler lite för sig själv, samtidigt som hon beundrar de charmerande vaderna på varelsen. Sanjeev är däremot full av skratt istället, och skrattar som en galning.

Martins problem med tjejbacill-boggarten var också relativt kortlivade:

”Riddikulus,” kraxar han fram och vill verkligen inte bli smittad av detta, eftersom det förvandlar en till en tjej. Han VET ju att det inte är så på riktigt, inte egentligen, men just nu resonerar han inte så bra. ”Riiiidikulusss,” försöker han igen och viftar med trollstaven mot den rosa saken som gör ordentliga plutmunnar mot honom nu. ”Riddikulus!” Äntligen händer något. Tjejbacillens plutmun förvandlar sig till ett vanligt screentryck och den oregelbundna formen blir istället till en helt vanlig, om än rosa, ballong.

Agatha fick ett mardrömsmonster från sin barndom som boggart och fick peppa sig själv mentalt för att lyckas:

Hon sväljer olustigt, innan hon bestämmer sig för att inte vara fånig. Professor Darko skulle tycka att hon var barnslig om han såg henne vara rädd för ett mardrömsmonster som skrämt henne som liten. Inte för att någon skulle tala om det för honom, i och för sig, men för hennes egen skull...
     Agatha drar ett djupt andetag och kraxar fram ett larvigt “Riddikulus”. Hon tvingar sig till att harkla sig och sedan klämmer hon i för kung och fosterland. “RIDDIKULUS!”
     Monstret krymper ner i storlek och förvandlas till ett litet, fjolligt gosedjur. Rosa. Med gröna prickar. Hon kan inte låta bli att skratta rått åt den, och passar på att garva åt mjällhäxan också, nu när hon ändå hade chansen.

Aww, Agatha är så charmig så. ;) Det de har gemensamt att det är rädslor som är för ett visst "föremål", kan man väl säga. Det känns som att det på något sätt är lättare att komma över en sådan rädsla än det är när det är något som frammanar känslor inom en som gör en helt förstörd. Vad gör man då? Man får problem.

Om problemet är att ens boggart är den man är hemligt kär i, som man äntligen vågat säga något till, och som svar står och skrattar en rätt upp i ansiktet?

Cindy sluter ögonen och försöker koncentrera sig på att kunna skratta ut Angel i sin tur, men det gick inte. Hon kunde inte skratta åt henne hur hon än försökte, för det var helt enkelt inte roligt att vara olyckligt förälskad i en person av samma kön i ett annat elevhem som inte ens kändes vid hennes existens – och om hon hade gjort det hade hon förmodligen varit förolämpad över att det var en Slytherinare, för att inte tala om att hon säkert skulle vara äcklad över att det var en tjej. Lösningen blir att föreställa sig hur arg lillasyster Andromeda varit när Cassandra hade fått tag i hennes dagbok och haft högläsning i Slytherins sällskapsrum.

Whatever works, liksom. Hennes kompis Zoe, som såg sin döda katt, fick en kortare beskrivning, men det krävdes minst lika mycket av henne känslomässigt för att lyckas:

Hon var tvungen att rycka upp sig, för hon var tvungen att få godkänt i ämnet och helst mer än så, och det skulle hon säkert aldrig få om hon inte lyckades oskadliggöra en boggart! Zoe föreställer sig hur katten fylls av liv och börjar jaga hej vilt efter en boll, för det hade alltid fått henne att skratta.

Ibland så känns det dock nästan omöjligt att komma över rädslan och boggarten lär då inse att den har ett veritabelt smörgåsbord hos personen som är närmast:

Tårarna bränner bakom ögonlocken på den femtonårige pojken, som måste kämpa för att kunna tala med stadig röst. ”R-r-riddikulus,” stammar Chris fram utan någon större kraft. Det är bara en illusion, försöker han intala sig, men den är så realistisk att det är svårt. Hans far har svikit honom, när han trodde att allting äntligen skulle ordna sig. ”Riddikulus!”
     Boggarten skiftar igen, till en Mathilda som ser på honom med avsmak. Varför skulle hon vilja beblanda sig med en kille vars far är ett äckligt fyllo? Det svider.
     ”Riddikulus!” skriker Chris igen och tar ett beslutsamt steg framåt. Boggart-Mathilda ser plötsligt förvånad ut över hon lyfter från marken samtidigt som hon sväller upp som en ballong. Det är inte direkt något han känner för att skratta åt, men han försöker ändå. Det blir ett bittert skratt, men det får i alla fall boggarten att retirera till skåpet igen.

Det är det man får tänka på också, tycker jag. Att det inte bara är "jag ser något läskigt - jag säger Riddikulus - boggarten försvinner". En boggart visar en det värsta man någonsin kan föreställa sig. Det lämnar INGEN oberörd. (Nä, inte ens Cassandra. :P Inte för att jag just nu kan komma på vad hennes boggart var i trean, men jag får forska i det.) Skriver man ett ett GET-prov och eleven inte är tillräckligt uppskakade så är det en sådan sak som gör att jag underkänner uppgiften, om jag råkat få en att bedöma. Eleverna SKA vara ordentligt uppskakade/rädda/ledsna/panikslagna, för annars kan de ju lika gärna ... ja, låta bli att möta en boggart överhuvudtaget? Det är ju ingen sport annars.

Har du förslag på vad man kan förvandla en rädsla till för att göra den skrattretande? Lämna en kommentar! :)

Vad är en "bra" boggart?

Nu finns det ju inga "bra" eller "dåliga" boggartar, för alla är ju olika. En del är tokigt rädda för spindlar (jag är en av dem), andra har ingenting mot dem alls. En del är jätterädda för knän, men de allra flesta har inga problem med dem, och så vidare.

Det är hyfsat lätt att lista ut vad ens boggart skulle vara i verkligheten. I SH är problemet snarare vad ens karaktärer är rädda för, och det är svårare. Särskilt när det enda man kan komma på är verkligt abstrakta saker. En av mina karaktärer, Mal, visade sig vara jätterädd för att drunkna. Hur förvandlar sig en boggart till "vara rädd för att drunkna"? I hans fall fick det bli att han såg sin egen kropp flyta i luften, alldeles uppsvälld och hemsk, men det kändes inte riktigt RÄTT, på något sätt. Andra karaktärer är MYCKET enklare. Sanjeevs var spindlar, t.ex.

Det verkar populärt inom SH att se döda släktingar, att det är det man är mest rädd för. Nu handlar det om trettonåriga karaktärer och vad har de egentligen för anledning att vara rädda för att deras föräldrar ska dö? Det är inte nödvändigtvis det första man tänker på i den åldern. För vissa, okej, det kanske det är, bara i allmänhet. För andra, som kanske redan har förlorat någon tidigare, så är det också naturligt, eftersom de är medvetna om det på ett annat sätt, men för de allra flesta så borde det inte vara deras boggart.


För Chris var problemet i trean att han och hans pappa skulle tvingas isär av de sociala myndigheterna. Hans pappa var en alkoholist och han hade redan förlorat sina syskon och sin mamma i en olycka några år tidigare (därav att pappan blivit alkoholist). Trots att tillvaron för Chris knappast var en dans på rosor så var han ändå mycket fäst vid sin pappa och var verkligen rädd för att förlora honom också. Boggarten har jag för mig var en myndighetsperson med ett papper som sade att de skulle omhänderta Chris. I femman, när han skulle göra GET-provet, så stötte han på boggarten igen, men under de två år som gått sedan förra gången så hade en del hänt i hans liv. Pappan hade äntligen tagit sig samman och blivit nykter. Hur såg boggarten ut nu?

Skåpdörrarna slås upp och ut träder ... åh nej.
     Robert Malford, med kläder som ser värre ut än någonsin. Ögonen är rödgråtna, flaskan håller han i handen som om han vore ett barn och den en teddybjörn, och han ser så oerhört ledsen ut. Ledsen för att han har fallit tillbaka i träsket som han kämpat sig upp i från och ledsen för att han har sjunkit djupare ned i det än någonsin. Ledsen för att han har svikit sin son. Igen.

Som sagt - för honom var socialtjänsten och sedan hans pappas återfall mycket verkliga rädslor. För en annan karaktär skulle detta inte fungera. Samtidigt så behöver det inte vara riktigt så dramatiskt, för de flesta har inte fullt så ledsamma liv. Huvudsaken är att rädslan passar ihop med karaktären, men har en trettonåring verkliga skäl till att deras största rädsla är att deras husdjur ska dö? Men å andra sidan ...

När kistlocket öppnas så försöker Zoe stålsätta sig inför det som komma skall, men det känns ändå som att hon blir slagen i magen när hon ser sin älskade katt ligga livlös framför sig. Klumpen i halsen ger inte med sig, och hon tvingar sig själv att försöka blinka bort tårarna, men det är svårt. Hon visste så väl att Daisy skulle komma att dö en dag, men hon ville inte det. Det hade varit tillräckligt svårt att mista familjens kanin några år tidigare, och kaninen hade ändå inte spunnit som en tvåtaktsmotor och somnat i hennes knä, eller delat huvudkudde med henne på natten.


Det finns hur många fobier som helst som folk har, och även andra saker man kan komma på. Kanske inte just "rädslan själv" och att man ser dementorer, för om man aldrig har upplevt en dementor så förstår man nog knappast hur läskiga de faktiskt är. Plus att det är extremt förutsägbart p.g.a. att det är just Harry Potters egen boggart. :P Vad sägs om detta?

Molnet förvandlar sig till något som övergår beskrivningar. Det är något oregelbundet och konstigt. Det mesta man kan säga om saken är att vad det än är så är det rosa, har rosaglittrigt hår och en stor, stor, rosa pussmun. Martin vet precis vad det är och känner verkligen hur halsen snörper ihop sig. Det han fruktade är verkligt och har kommit till liv i en rent av enorm förstoring! En tjejbacill!

Japp, trots att han vet med sig att det inte finns något sådant som en tjejbacill så var det precis det den lille besserwissern fick. För "tunghäfta när läraren ger en ordet" är lite svårt att illustrera fysiskt; likaså "att få en mental blackout och inte kunna svaret på en fråga". Agathas påminde lite om detta, men ändå inte. Hon var minsann inte rädd för någonting alls kom jag fram till i trean och fick fundera bra länge på vad hon skulle ha ...

Dörrarna slås upp, och ut kommer det Agatha Acton-Aldwych är mest rädd för. Innan hon haft lektionen om boggartar trodde hon inte att hon skulle få den att lyckas förvandla sig till något, eftersom det var ytterst få saker hon var rädd för. Hon hade glömt bort de mardrömmar hon haft som barn, och det monster som dolde sig där. För övrigt samma monster som kravlade fram över golvet nu, i all sin enorma hemskhet.


Det var en mer detaljerad beskrivning i FMS-lektionen snarare än i hennes GET-prov, men jag har inte den lektionsloggen tillgänglig. Kanske värt att nämna att jag inte hade kommit på en viss B&B-intrig då, för hade jag gjort det så hade hennes boggart förmodligen liknat en fängslad Alfonso. ;) Men ja. Eller så är det helt enkelt att hon inte är särskilt rädd för att bli påkommen, eftersom hon bara skulle låtsas vara totalt oskyldig för att rädda sitt eget skinn.

Cindy är, likt Chris, en karaktär vars boggart ändrat sig under åren:

När kistan som boggarten förvarades i öppnas står Cindy närmast, och ur kistan ser hon inte en arg förälder hållandes ett undermåligt betygsdokument, utan istället är det en hånskrattande gryffindorelev hållandes ett brev. Angel Field. Cindy sväljer och försöker hålla tillbaka känslan i magen som gör att hon vill kräkas. Angel hade läst hennes nogrannt formulerade kärleksförklaring och skrattade ut henne. Det sved något oerhört och kändes oerhört förödmjukande.

Så kan det gå när man är hemligt i någon som man enligt andra inte "borde" vara. Cindy är en Slytherinare av en välaktad familj som är väldigt noga med status, och vem går hon och förälskar sig i? En gryffindorare, som dessutom inte bara är mugglarfödd utan även en FLICKA. Vad skulle hennes familj säga om de kände till allt detta?


Hur hittar man på en boggart, då? Till att börja med, Wikipedia har en lista över olika fobier som är en bra sak att utgå ifrån som inspiration. Finns på svenska och engelska. (Den engelska listan är betydligt längre.) Där finns massor med saker man kan vara rädd för. Sedan kan man alltid tänka på läskiga filmer eller saker man själv tycker är läskiga. Clowner är ganska hemska tycker många, t.ex. Kanske har man sett Stephen Kings Det. Kanske är man rädd för sprutor eller blod. Kanske är det andra saker som får en att rycka till - tror en av mina nuvarande tvåor ska vara jätterädd för sådana där "levande statyer", alltså folk som står jättestilla och som man tror är en staty - tills de rör på sig!

Vad är dina exempel på boggartar som karaktärer kan ha eller som du har haft? Lämna en kommentar och berätta, vetja! :)
Related Posts with Thumbnails