30 april 2012

Välkommen hem

Evanna Lynch postade ett foto med texten "I'm home" på twitter när hon besökte The Wizarding World of Harry Potter i Orlando, Florida för första gången, och när jag laddade upp för min resa dit så förväntade jag mig ärligt talat inte att känna det samma. Jag var så taggad. Så nervös över att det kanske inte skulle vara som jag hoppades. Så fangirlig att jag fick tvinga mig själv att andas ibland.'

Och så var jag plötsligt där och det kändes som att komma hem.

Jag har varit ett hp-fan i över tio år. Jag har sprungit i Hogwarts svindlande korridorer, myst i Hogsmeades butiker och halvsovit i Försvar mot Svartkonster-klassrummet så länge som jag kan minnas. Att då plötsligt finna sig själv på Hogsmeades snöiga huvudgata och se upp mot Hogwarts ståtliga silhuett är ofattbart, men det känns även helt självklart. Jag har kommit hem. Hem till skolan jag haft så många äventyr på. Hem till byn som jag haft så roligt i tillsammans med mina vänner i Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin.

Så låt mig berätta om denna magiska plats som jag hade möjligheten att besöka för några få veckor sedan under min resa i Florida.
Man kan förstås tro att det ska vara fel och annorlunda bara för att det ju inte är i rätt land, men så är det tack och lov inte! De har lyckats oerhört bra med att återskapa allt. Det fanns till och med en hel del brittiska accenter att finna hos de som jobbade där, framför allt hos de som jobbade med att prata inför folkmassor, till min stora förtjusning.
The Wizarding World of Harry Potter består av två delar kan man säga. Dels så är det Hogsmeade, dels så är det Hogwarts. Hogsmeade är en mysig bygata omgiven av snöklädda hus med sneda skorstenar och med fantasifullt dekorerade skyltfönster. Där finns Ollivander's (jo, de har slängt in en hel del affärer från Diagongränden där också), Godisbaronen, Zonko's, Svinhuvudet och Tre Kvastar (i samma hus, lite märkligt...), Dervish & Banges, postkontoret med en massa ugglor överallt, och så vidare. Man kunde inte gå in överallt, men det kände man inte heller ett behov av för bara skyltfönstren var fina nog (för en örtlärefantast som jag själv var ju självklart Mimbulus Mimbletonian som stod i ett fönster det som fick ett högst "OH MY GOD!!!!"). Jag hade kunnat gå upp och ned för den där gatan i fem år utan att tröttna tror jag. Jag förstår verkligen att Hogwartseleverna älskar sina Hogsmeade-helger!

Hogwarts då? Hogwarts var visserligen lite av en besvikelse först när man insåg att man inte skulle få traska omkring där själv i hela slottet, men man kom över det ganska snabbt. Inne i Hogwarts fanns parkens huvudattraktion, The Forbidden Journey, och kön till denna (bara 90 minuter lång om man har väldans tur) tog en på en tur först genom Hogwarts växthus. Hogwarts växthus där de inte har fattat hur man måste plantera mandragoror för att de ska må bra. Suck. Sedan gick kön vidare in i slottet (omg vi är inne i Hogwarts!!!) förbi Snapes kontorsdörr, förbi poängsställningsvisargrejen (Woho, Gryffindor i ledning!), förbi statyn som vaktar rektorns kontor, förbi Dumbledores kontor, fms-klassrummet (där trion btw pratade lite och Ron fick det att snöa), genom vad vi tror var Gryffindors sällskapsrum för att till slut nå fram till universums mest fantastiska åkattraktion någonsin. Herregud.

Jag gillar inte karuseller och bergochdalbanor och allt vad det heter men jisses. Jag skrek. Hela tiden. Hela turen, varenda millisekund. Jag skrek åt spindlar och dementorer och quidditchspelare och basiliskskelett. Enda gången jag inte skrek i ett högt AAAAAAAAAAHHH var när jag unisont med Harry skrek "Expecto Patronum!". Jag ser det ögonblicket som mitt livs underbaraste ögonblick. Att beskriva den turen i ord är för mig omöjligt, för det var inte bara bilder som flashade förbi framför en, det var inte bara grenar på Piskande pilträdet som nästan slog till en eller elever som applåderade en i Stora Salen i slutet av turen. Det som gjorde det så fantastiskt tror jag var alla känslorna som bubblade inom en när man äntligen fick vara där, mitt i äventyret, mitt i allting.

Jag tar självklart med mig oerhört många minnen (och saker :look) från mitt besök i Harrys värld, men det jag främst tar med mig är nog detta: Jag ska aldrig någonsin bli quidditchspelare för HERREGUD vad läskigt det är att flyga!

Färdig med fuffens,
Spirry

Inga kommentarer:

Related Posts with Thumbnails