Jag skriver det tredje inlägget, squee...
Det ska handla om malplacering. /me hittar på ett nytt listigt ord.
Let's begin.
Ibland känner jag mig så malplacerad på SH. Vem är jag om inte en helt vanlig, tråkig individ som råkar tycka om att skriva, som råkar tycka om Harry Potter och som råkar tycka om att hitta på människor och styra deras liv? Det finns runt tvåhundranittio registrerade användare på SH (om jag är helt ute och flyger vad det gäller användarantalet får väl någon vänlig själ kommentera det och skälla ut mig...), och det känns som om 90 % av de aktiva är genier, världsvana rollspelare, Harry Potter-nördar. Som är på en annan nivå än jag.
Det är klart de är! Vissa har spelat i två-tre år, det kan jag inte jämföra mig själv med.
Jag känner att mina ON-inlägg blir ordfattiga, torftiga och innehållslösa. Å andra sidan kan det bero på min trista karaktär. Jag lär mig snart, det hoppas jag verkligen! Jag har karrisplaner jag vill fullfölja, jag vet på allvar att en nyare värld kommer öppnas för mig när jag lärt mig att uttrycka mig bättre och skriva rikare ^^
Jag tror att det handlar om självförtroende också. Jag är nog ganska sträng mot mig själv för att jag brukar kunna skriva, jag brukar kunna spela teater (det är ju det man gör när man tar IRL-lektioner) och jag brukar kunna säga intelligenta saker. Det är nog viljan att bli accepterad som tar över och får mig att säga riktigt skumma, irrelevanta saker på mibbit. Man kan faktiskt vilja bli accepterad av internetfolk man aldrig träffat. (Har det något att göra med att jag är mitt i tonåren? Nej, nu ska jag sluta wannabe-analysera.)
Om jag brutalt mördar min karaktär (muahaha, I'm into that stuff >:)) och hittar på en ny, då kanske det går bättre? Jag ska ta Feverfew McDowell som exempel (underbart namn, helt fantastiskt. Feverfew. Så vackert.) - han är en riktig datornörd. Jag tror att det underlättar något om man har tydliga karaktärsdrag på sin lilla skapelse. Så om jag skapar en elev som är SJUKT bacillrädd eller hatar alla h*n ser, då tror jag att det kan gå lite bättre. Blyg och lojal, det är trist, vanligt, men lite krångligt att spela. För när en sådan tråkmåns ska få kompisar, då kan den inte vara blyg, och då måste man bortse från bakgrunden, och då blir jag störd på mig själv för att jag gör så och då måste jag blyga till min karaktär igen och det är segt. Men om hon (min karris) hade haft social fobi, då hade man kunnat skriva mer tror jag. I alla fall vad det gäller mig. Istället för "Emilie Buffet kommer travande ned i fängelsehålorna, som vanligt ute med ganska god marginal. Trolldryckslära verkar roligt, men förra lektionen handlade bara om säkerhet och noggrannhet och sådant, vilket förstås är bra, men onekligen en aning tråkigt.
Klassrumsdörren står öppen, och Emilie kikar in i lektionssalen. Jo, där ser hon en Slytherinflicka, det betyder att eleverna är välkomna att gå in, så det gör hon. Hon vet inte om hon ska hälsa på professorn, men i så fall kanske han hade stått utanför för att ta i hand eller något, vissa lärare gör ju det. Men det verkar inte som att mr Sand förväntar sig att hon ska göra det, så lättat sätter hon sig i bänk ganska långt fram.
Om hon inte visste bättre hade hon frågat Greaney om hon fick sitta där, men på förra trolldryckslektionen fick hon smak på hur Slytherinare ser på Hufflepuffelever som hon själv.
Det kanske inte gäller alla i Slytherin, men den otrevliga risken vill hon inte ta." kunde jag skrivit
"Emilie Buffet kommer travande ned i fängelsehålorna, som vanligt ute med ganska god marginal. Trolldryckslära verkar roligt, men förra lektionen handlade bara om säkerhet och noggrannhet och sådant, vilket förstås är bra, men onekligen en aning tråkigt.
Klassrumsdörren står öppen, och Emilie kikar in i lektionssalen. Jo, där ser hon en Slytherinflicka, skit också! Hon hatar att hon inte kan få ta privatlektioner, hon ballar ur av folkmassor. Blotta tanken på att hälsa på professorn gör henne alldeles skakis, och knäna börjar ofrivilligt darra som om hon ramlat i en isvak. Tur att Greaney går i Slytherin, annars måste Emilie vara trevlig mot henne. Trots att hon själv är Hufflepuffare tycker hon att hennes elevhemskamrater är rena mardrömmen, de är så snälla och vänskapliga men Emilie får aldrig fram mer än enstaka ord i deras sällskap. Helst vill hon bara umgås med hennes katt Olive, men lektionerna kan man inte missa. Även fast hon vill kräkas i andra människors närhet."
Det där var ju mycket enklare att skriva. Och nu har jag ett nytt karaktärsdrag att fundera på ^^
Hur malplacerad jag än känner mig ibland så är SH bra. SH är gemenskap. (Jag låter som en frireligiös människa som ska bjuda in folk till sin fantastiska SH-sekt genom att påträngande knacka på deras dörrar och prata på.)
Men det känns verkligen så. För de allra flesta SH:are jag har stött på är överseende med min newbie-het, de hjälper mig när irc krånglar och när jag letar efter skrivhjälp.
Då blir jag glad.
